I förra inlägget slängde jag ur mig frågan vad en 40-årskris är, är det åldersnoja eller något annat?
När jag fyllde 30 nojade jag över att bli just 30. Ända sedan tjugoårsåldern har jag tyckt att 30 varit så gammalt! 29-åringarna var värst, för de var så himla nära att trilla över randen till ålderdomen.
Jo, jag tyckte på allvar att 29-30-åringar var patetiska. Gamla, rediga, präktiga, fast i radhus- kombi- småbarnsträsket. Usch vad jag föraktade dem!
När jag fyllde 27 började min ångest komma. Trots att jag väntade barn och var gift. Ändå - ville inte bli gammal! Dagen innan min 30-årsdag var jag hos tandläkaren (limmade fast en liten sten på ena hörntanden, bland annat, den är lossnad nu och kvar sitter bara limmet som en grå fläck), tandläkaren gratulerade i förskott och undrade om det skulle bli stor fest nu?! Jag var rent otrevlig tillbaka och fräste att det var minsann inget att fira.
När jag så fyllde insåg jag att jag överlevde utan några som helst men. Jag var ju precis som vanligt. Inget hade förändrats.
Krisen kom av sig. Jag var inte äldre än 27 (eller 19). Jag var fortfarande gift, hade köpt radhus (vilket inte alls var så dumt som jag först trodde), kombi var faktiskt enda alternativet - om vi inte ville ha en minibuss, eftersom vi numera var fem i familjen.
Nu är jag 41 going on 42 och känner mig yngre och fräschare (?) än någonsin. Visst, lite skavanker här och var men på det stora hela är jag väldigt nöjd med mig själv. (Förutom när jag trillar ner i tråkhål och undrar vad det ska bli av mig, på riktigt).
På en punkt borde jag bli piggare. Och där håller min man med mig. I allra högsta grad håller han med om det, just i det hänseendet. (Använd er fantasi för tusan!) Jag är sååå tråkig och trött. Föredrar att liksom sova när jag hamnar i horisontalläge. Får jobba lite på mig själv där tror jag.
Nu ska jag skriva lite. För innan jag tänker ta itu med "vad jag ska bli när jag blir stor" på allvar, ska jag testa det här med författarskapet. Det verkar nämligen väldigt mycket min grej! Men innan jag vet om det är något för mig måste jag har skrivit klart något.
.
När jag fyllde 30 nojade jag över att bli just 30. Ända sedan tjugoårsåldern har jag tyckt att 30 varit så gammalt! 29-åringarna var värst, för de var så himla nära att trilla över randen till ålderdomen.
Jo, jag tyckte på allvar att 29-30-åringar var patetiska. Gamla, rediga, präktiga, fast i radhus- kombi- småbarnsträsket. Usch vad jag föraktade dem!
När jag fyllde 27 började min ångest komma. Trots att jag väntade barn och var gift. Ändå - ville inte bli gammal! Dagen innan min 30-årsdag var jag hos tandläkaren (limmade fast en liten sten på ena hörntanden, bland annat, den är lossnad nu och kvar sitter bara limmet som en grå fläck), tandläkaren gratulerade i förskott och undrade om det skulle bli stor fest nu?! Jag var rent otrevlig tillbaka och fräste att det var minsann inget att fira.
När jag så fyllde insåg jag att jag överlevde utan några som helst men. Jag var ju precis som vanligt. Inget hade förändrats.
Krisen kom av sig. Jag var inte äldre än 27 (eller 19). Jag var fortfarande gift, hade köpt radhus (vilket inte alls var så dumt som jag först trodde), kombi var faktiskt enda alternativet - om vi inte ville ha en minibuss, eftersom vi numera var fem i familjen.
Nu är jag 41 going on 42 och känner mig yngre och fräschare (?) än någonsin. Visst, lite skavanker här och var men på det stora hela är jag väldigt nöjd med mig själv. (Förutom när jag trillar ner i tråkhål och undrar vad det ska bli av mig, på riktigt).
På en punkt borde jag bli piggare. Och där håller min man med mig. I allra högsta grad håller han med om det, just i det hänseendet. (Använd er fantasi för tusan!) Jag är sååå tråkig och trött. Föredrar att liksom sova när jag hamnar i horisontalläge. Får jobba lite på mig själv där tror jag.
Nu ska jag skriva lite. För innan jag tänker ta itu med "vad jag ska bli när jag blir stor" på allvar, ska jag testa det här med författarskapet. Det verkar nämligen väldigt mycket min grej! Men innan jag vet om det är något för mig måste jag har skrivit klart något.
.
Du, jag var på föreläsning häromdagen med "Stressdoktorn". Han berättade att drygt 30% av alla kvinnor mellan 37-42 lider av vestibulit, vaginism etc. Go figure, tänkte jag. Så himla mycket som kvinnor i just de åldrarna måste klara av. Som männen i samma ålder inte alls behöver känna av. Jag fick ett riktigt uppvak och blev så himla förbannad över hur könsrollerna är och att vi kvinnor inte får vara ifred när vi behöver att jag tänkte att jag måste sprida denna gospel till andra kvinnor. Så, nu har jag gjort det. :) Be din man lyssna på Stressdoktorn och lämna dig i fred tills du blir 43. Inte vill han väl orsaka smärta hos sin fru?
SvaraRaderaHanna: Intressant! Men i mitt fall handlar det enbart om lathet eller trötthet … Men för all del, han kan få lämna mig i fred ett par år! ;)
SvaraRaderaåldersnojor har jag sluppit (hittills) däremot har jag oxå börjat fundera på vad jag ska bli
SvaraRadera