Allvarligt talat. Nu får jag ta och skärpa till mig.
Idag hände det igen - jag stressade iväg som en överaktiv duracellkanin på extra speed. Höll på att krocka med en stackars cyklande flicka på väg till skolan och jag fick ropa åt en väntande tjej på busshållplatsen att hon skulle hålla bussen medan jag låste fast cykeln.
Flämtande stiger jag ombord på bussen och den skämtsamme chauffören skojar med mig (i all välmening förmodar jag, men ändå pinsamt - medpassagerarna behöver inte bli extra uppmärksamma på att jag är sen). Jag är nästan alltid sen.
Grejen är den att jag är egentligen inte sen. Jag har god marginal och har egentligen ingen tid att passa på jobbet. Skulle jag mot förmodan komma efter nio någon morgon är det bara att ringa jobbet och meddela det. Ingen blir lidande. Det är sällan det är besök före, eller runt nio på morgonen och är det det är det besök till någon och då är denne någon ändå beredd vid dörren.
Jag borde verkligen låta mig själv ta den tiden på morgonen, gå eller cykla lugnt till bussen, njuta av naturen som är så vacker just nu, passa på att andas långsamt och bara låta tankarna komma och gå.
Om inte annat så för att slippa få rykte om mig som "den där tjejen/tanten som alltid springer eller cyklar i panik till bussen".
Fortfarande sitter jag och kämpar för att få lugn i kroppen och ro i sinnet. Och undrar varför jag utsätter mig för den här onödiga stressen. (Förr, innan jag brände ut mig, klarade jag av att leva under press, men inte längre. Jag mår dåligt av för mycket stress.) Ingen tackar mig för att jag kommer tjugo minuter för tidigt till jobbet. Det finns inte ens något att göra vid den tiden. Kaffe är redan fixat av andra koffeinberoende människor.
Idag hände det igen - jag stressade iväg som en överaktiv duracellkanin på extra speed. Höll på att krocka med en stackars cyklande flicka på väg till skolan och jag fick ropa åt en väntande tjej på busshållplatsen att hon skulle hålla bussen medan jag låste fast cykeln.
Flämtande stiger jag ombord på bussen och den skämtsamme chauffören skojar med mig (i all välmening förmodar jag, men ändå pinsamt - medpassagerarna behöver inte bli extra uppmärksamma på att jag är sen). Jag är nästan alltid sen.
Grejen är den att jag är egentligen inte sen. Jag har god marginal och har egentligen ingen tid att passa på jobbet. Skulle jag mot förmodan komma efter nio någon morgon är det bara att ringa jobbet och meddela det. Ingen blir lidande. Det är sällan det är besök före, eller runt nio på morgonen och är det det är det besök till någon och då är denne någon ändå beredd vid dörren.
Jag borde verkligen låta mig själv ta den tiden på morgonen, gå eller cykla lugnt till bussen, njuta av naturen som är så vacker just nu, passa på att andas långsamt och bara låta tankarna komma och gå.
Om inte annat så för att slippa få rykte om mig som "den där tjejen/tanten som alltid springer eller cyklar i panik till bussen".
Fortfarande sitter jag och kämpar för att få lugn i kroppen och ro i sinnet. Och undrar varför jag utsätter mig för den här onödiga stressen. (Förr, innan jag brände ut mig, klarade jag av att leva under press, men inte längre. Jag mår dåligt av för mycket stress.) Ingen tackar mig för att jag kommer tjugo minuter för tidigt till jobbet. Det finns inte ens något att göra vid den tiden. Kaffe är redan fixat av andra koffeinberoende människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar