söndag 4 september 2016

Lite mer svammel och ält

Ni som har följt mig under årens lopp vet att jag är en känslomänniska med ett stort behov av att sätta tankar och känslor på pränt. Och min man har en gräns för hur mycket ält han orkar/vill/tycker sig behöva lyssna på, och min syster är inte hemma. (Och även hon har en gräns även om den är betydligt mindre snäv än min mans.) Och mina kompisar ... ja, dem behöver jag ta bättre hand om.

Hur som helst. Jag MÅSTE få ner tankarna på pränt. So, here we go!

Vissa dagar är jag fast övertygad om att jag ska bli författare. Eller i alla fall FÖRSÖKA bli. Det är ju mitt drömyrke för sjutton!


Vissa dagar, de kommer rätt frekvent just nu - därav ältandet - är jag helt övertygad om att jag ska misslyckas. Jag kommer aldrig aldrig aldrig att bli tillräckligt bra för att lyckas.

Men så ibland vänder tankarna och jag tänker att det alltid är alldeles för tidigt att ge upp. Skrivkramp i olika former drabbar även etablerade författare, tack och lov. Det är bara att fortsätta skriva. Skriv skriv skriv! Motgångar drabbar alla ibland och vi kan inte lyckas om vi inte fått kämpa ordentligt.

Ibland tänker jag att jag måste skaffa mig ett riktigt jobb igen. (Skulle verkligen må bra av en någorlunda regelbunden inkomst.) Sluta leva i en drömvärld. Bli som normala människor. Hoppa in i ekorrhjulet igen.

När jag låter den tanken utveckla sig - att skaffa jobb - slutar det alltid med att jag kommer fram till att det är författare jag vill bli. Även om jag kommer på vad mitt andra drömjobb är, och utbildar mig till det och får ett välbetalt jobb, kommer jag nog alltid att undra vad som skulle hända om jag fortsatte skriva istället för att ge upp. Förr eller senare kommer genombrottet. Förr eller senare kommer inkomsten (om än väldigt liten).

Det är NU jag har möjligheten att försöka förverkliga min dröm. Varför ser jag bara inte till att landa i den insikten och gör det bästa av situationen ...?


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar